Inte längre sommar

 Sommaren är nu avlägsen. Tåget har gått för det sista årets dopp. Löven har ännu inte fällts från de stora träden utmed grusvägarna vid ån, i stadens parker och mellanrum mellan universitetsbyggnaderna. Äpplen, färgade löv och den friska luften frammanar en fantasi och behov av att klä in sitt hem i varma och mjuka textilier.

Borta är de dagar då sommaren tycktes ny, alldeles nyutsprungen, runt hörnet kommande, ljusets styrka så starkt så starkt. Den varma grönskans omfamnande. Fåglarnas intensiva kvitter.

Sensommaren förde med sig en alldeles härlig värme, som en stor rosett som knöt ihop sommaren. 

Le ciel

Junihimlen en sen kväll vid Atlanten. 
 

Höstsonat

Sensommarens skymning har nu passerat. Kvar är höstens intåg. Snart falla löven mot markens yta, fyllda av paletternas skalor. Högar de bilda ska, en dag de frostigt frasa. Under skosulans försiktiga som bastanta steg, vintern har kommit för att bevittnas.

En av alla dessa trädgårdar

Om man för ett ögonblick får tillåta sig att drömma sig bort något, vill jag inbjuda till en resa in bland de prunkande bladens värld en sommardag, in i denna ädla universitetsstads pärla, id est, Botaniska trädgården. Denna trädgårdarnas trädgård, uppflugen på en ås med ett slott högt tronande ovanför som om vore det Sveriges egna Versaillesträdgård.

Jag bjuder här in på en stros bland ljusbelyst grönska på östsidan om en tegelmur ämnad att avgränsa denna värld av estetika och egendomligheter från resterande del av staden, som vore det en hemlig trädgård. Tvärtemot som i den bok jag nyss (nåväl, för två år sedan) talade om här nedan i flödet är ingången dock inte igenväxt och gömd under intrikat nästlande murgröna, utan en grind öppen för den som behagar träda in i denna sfär. 

Musikens svindlande gångar

En söndag, strax efter elva, hörlurar i öronen och en stass ämnad för promenad, innebär text och musik med Eric Schüldt i P2. Promenad bland bladgrönska, orienterande i gamla villaområden, bland skulpturer och universitetsbyggnader från det ena eller andra århundradet, i lågt stående vintersol halkandes på isklädd gångbana som här sist. Tankarna vindlar som i en trädgård med rum, ett fotoalbum, förflyttandes mellan ömsom tid, ömsom rum, temperatur, ljus och känsla.

Sorterade tankar

Egentligen har jag en längtan att försjunka i de sköna formuleringarnas värld, men då böckerna jag trängtar efter ligger i en order ej ännu levererad, får jag sysselsätta mig med annat som giva inspiration. Sekundrar, dagar, månader, år har gått sedan mitt senaste inlägg, ett flöde av inlägg som dock varit högst sporadiskt, likt en vilsekommen bris en smäktande sommardag. Nu är det vinter, närmre midvinter, men tankarna vandrar ändå ideligen till en annan tid, en tid av frihet, frihet att följa sina lustar i diverse projekt som inbegriper att röra sig utanför sin allra innersta sfär, den egna inomhusmiljön, de omgivningar som ligga närmast som från att ha varit som en förlängning av det egna rummet i sommarskrud, bliva ogästvänligt, kallt, dystert och instängt. Världens yta har krympt. Ute är allas vårt rum, men ute har klätts med väggar och portar stängs. Det är sannolikt kopplat till känslan av vinter och världsläget, en vinter utan snö, utan tö men väl råkall och grå.

In the Secret Garden

Med toner från det brittiska bröllopet i Windsor i bakgrunden ligger jag på min säng och filosoferar i den svala majkvällen. Tidigare idag satt jag ute i gröngräset i en ständigt förflyttande solfläck och läste The Secret Garden av Frances H. Burnett. Prassel bland torra fjolårslöv av allsköns de fåglar som ibland nyfiket tittar upp, avbrutna i sitt struttande. En ståtlig hackspett, en koltrast som rusar framåtlutad med näbben utsträckt, skogsduva kuttrande på takkanten till träslottet. Varma strålar genom de höga tallarna på redan lätt solbränd hud och en svag bris i de nyutslagna lövträden. Det var nästan som att förflyttas till en brittisk trädgård i praktiken också. Ja, ikväll drömmer man om att få bära excentrisk hatt, skir klänning med bleka pasteller och blommor och vandra runt i slottsträdgård med rosor och iris, pioner och klättrande bladväxter mot gammal, röd tegelfasad.

     I morse, efter att ha läst nyheter till morgontéet bar jag mig av på cykeln i prickig klänning med cremevit vintagekofta, mina Supergas och Kurt Geigerväska. Lämpligt nog upptäckte jag under min lilla stadsvända att det var Linnés dag idag. Längs ån bland blommande kastanjer och pilar, bågnandes över vattenytan, trängdes marknadsstånd med perenner och jag noterade särskilt fina blomster jag gärna skulle plantera i en framtida engelsk trädgård, en egen engelsk trädgård. Spatserade lite i Linnés trädgård och bland alla gamla fina hus i denna vackra stad, solupplysta och alldeles mjukt inbäddade bland all ny prunkande grönska.

Tankar på förmiddagen

Nattens sömn inleddes under det att det rådde fest i byggnaden utanför, en puls kantad av skräniga toner som jobbade sig in i orolig feberdröm. 

Idag vaknade jag i arla morgonstund som jag nu gjort sedan en vecka tillbaka, kanske är det på grund av den starka morgonsolen som anas i parken utanför som står på och värmer väggen varvid min säng är, kanske är det fåglarnas ivriga idoga kvitter. Väderprognosen på radion skanderade ett inkommande regn mot öst, men än står solen och lyser upp den starka junigrönskan. Ideala svar på gårdagens intensiva tenta dyker upp som envisa tankar då jag mornar mig. Ångest.

Sommarkvällsutsikt från mitt sovrumsfönster.

Bort till bananplantager och öar i Atlanten

Det är så fint med de gröna flikiga bladen upp mot den blå himlen, där vindar från östra Afrika dansar omkring. 

Simon & Garfunkel-stunder

Dagar som denna, då solen står så högt, så högt, och i så stark kontrast från förra veckan då köld och vinter gjorde sig påmind gråmulna, blåsiga aprilvädersdagar, är ljuset så otroligt intensivt. Trots att klockan är sen eftermiddag står solen fortfarande i sådan position att den övre delen av fönstrens smuts tittar fram från det man bara kan ana är solens strålar. Svaga röster från radion hörs där man diskuterar det potentiella utfallet i Frankrikes val om fyra dagar, och fåglar konverserar, var och en på sitt håll. Det mjuka knasterljudet av nypumpade cykeldäck mot den mjuka grusvägen, en svag bris som skönjs då det rasslar till i bergspalmens vida bladverk. 

     Dagar som denna vandrar tankarna tillbaka på min vår i det södra Frankrike, där jag som frankofil fick möjlighet att grotta ner näsan i väldoftande baguetter av olika fabrikat med tillföljande varierande grad av mjukhet, smak och konsistens. Där jag fick bo i ett stort hus med tomategolv, höga fönster och en plansch av Vincent van Goghs solros. Där jag köpte lustiga böcker från engelska bokhandlar, gick på franska barer där man spelade The Smiths, Julian Casablancas och MGMT och på natten gick över stenlagda torg som under tidiga morgonens friska luft var plats för blom-, frukt- och grönsaksmarknad. Hur jag åkte till Marseille var och varannan helg för en uppfriskande havspromenad och utsikt mot kullar och horisont. Hur jag gick omkring i blommiga klänningar med virkad krage och kände mig fransk med min portföljväska och svepande cape som jag hösten innan köpt under mina äventyr i Englands huvudstad. Hur jag badade prinsesslikt i mitt rosa badrum i dofter av liljekonvalj och blomster från Franska Polynesien, med katten liggandes på elementet vid det höga suddiga fönstret. 

     Dagar som denna påminner om detta, då jag lyssnade på Simon & Garfunkel, där jag satt vid mitt skrivbord framför det vidöppna fönstret ut mot det provensalska landskapet med den lilla trädgården i förgrunden och med hunden, den stora kastanjen och poolen jag aldrig badade i. Minns hur en hörde syrsorna slå sin drill, grodor kväka och en och annan humla som då och då gjorde visit in till min boning och bidrog med ett trivsamt surr. De mjuka, men tilltagande tonerna i The Boxer som dansade runt likt vårbrisen som ruskade om i kastanjens blommande bladverk, och likt dammet i det milda, gula eftermiddagsljuset som strilade in i mitt rum.

Ljus som minner om vår

Idag, och flera andra dagar denna veckan, har vädret gjort ett tacksamt omslag från att tidigare ha varit gråaste grått och rått, och det var med ett konstaterade tonfall jag för mig själv definierade detta väder som tillhörandes ett av de mindre tacknämliga väderlekarna vi har att ställas inför här i Sverige. Den sämsta, kanske rentutav. Men, som sagt så skred solen fram, och med det också fågelkvittret, som verkar vara i vårens högform, och strålar som värmer, fjolårets gräs som blekt belyses av en lågt stående sol och den uppblötta leran på grässtigarna, som längre och längre belyser oss om dagarna. Inte konstigt att man då känner vårkänslorna trippa fram lite smått. Lite såhär tycker jag att man känner dagar som dessa i vårsol. Det är lite känslan man får när man möter folk ute på sin solskenspromenad.

Sollapande sjölejon i nordligt eftermiddagssolsläge.

Dagar som dessa vill jag bara trä på mig ett par våriga cigarettbyxor som slutar strax vid ankeln, byxor som inte gör sig bra med klumpiga, leriga vinterskodon och där den där glipan mellan lästen på skon och de något förkorta byxbenen känns något besvärande för att man antingen (i) får gå med denna glipa med sin torra, vinterbleka hud bar eller (ii) belysa denna glipa som om man var omedveten om att byxorna var förkorta och då strumporna blir osedvanligt mycket i blickfokus. I övrigt får dessa hyvens byxor gärna vara i något ovanligt mönster, ett sådant mönster man alltid lyckas se på andra och som man aldrig hittar själv. Nåväl, saken jag skulle komma till var att dessa byxor sedan skall kombineras till ett par tygskor med tjock gummisula, helst ballerina eller något så excentriskt som lackloafers, men det får nog vänta ett litet tag.